a neverending story

Jag orkar inte. Inte alls. Har en ständig huvudvärk som dunkar bakom pannbenet. Jag orkar inte vända och vrida på allt längre. Orkar inte ens tänka ordentligt. Jag orkar inte gråta i tid och otid. Men mest av allt orkar jag inte känna mig som en överkörd fågelunge som inte kan ta sig till sitt bo igen. Som om jag gång på gång halkar ner i lergropen igen för att det inte finns något stabilt att stå på. Min stabila grund tror jag grusades till ingenting för länge sen. Det är bara nu när jag faktiskt tappat fotfästet som jag inser att jag inte har något att klättra tillbaka upp på. Inget som kan hjälpa mig komma på fötterna igen, vända min blick framåt och hindra mig från att gång på gång blicka över axeln på mig själv. Jag känner inte att jag har någon som jag är bekväm nog med att ty mig till när allt blir lite för mörkt i alla vrår. Ibland vill jag bara öppna upp hela min själ och spotta ut allt jag tycker och tänker. (Men jag gör inte sånt, jag kan inte hantera sånt.)
Letar efter en utväg, en nödutgång.

x