run from them, their satisfaction
Jag är bara så trött. Trött i benämningen trött. Inte sömnig, även om jag har sovit alldeles för lite inatt. Åkte hem i en tunnelbanevagn som stank halloweenfylla och var fylld med monster vars smink för länge sedan börjat rinna. Känner hur jag själv rann minst lika mycket. Allt bara rinner av. När orken spolas bort följer även jag med. Mitt huvud dunkar och sprängs snart. Önskar i små fragment att jag kunde sträcka in handen i tvn och snatta ett av dom många vapen som bläddras upp i rutan på tvspelet. Sätta det mot tinningen och få det överstökat. Men enkelt ska det inte vara, så har det aldrig vart. Men jag har inget kvar, besvikelser och gamla som nya sår tar allt som finns och lite till. Ingenting tas egentligen seriöst längre. Hårda ord mot mjuk yta, suck it up. Sparkar och slag mot hårdare yta, vem bryr sig? Inte jag. Inte längre.
x
