a neverending story

Jag har tänkt på det här i tre dagar nu. Och vet du, jag har fortfarande inte lugnat ner mig. Jag är fortfarande arg, upprörd. Släng in sårad så har du en hel kompott av negativt lagda känslor. Mest för att jag inte har fått en anledning till varför du agerade och uppförde dig som du gjorde. Bara en ursäkt. Och förlåt, men det räcker inte för mig, inte den här gången. Hur många gånger får man inte ett förlåt uppslängt i ansiktet och så ska allt vara fint sen? Världen är inte så naiv, förhoppningsvis inte du heller. Okej att du kan få dina utbrott mot andra och sedan vända ryggen åt, men mot mig? Du som påstår att jag är det finaste du har. Det bästa som har hänt dig. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Jag är ingen slagpåse som du sedan kan krama på när du känner att det vänder. Nu när jag skriver, precis nu var jag tvungen att ta en paus. För du anar inte hur jobbigt det här är för mig. Framförallt att skriva. Vändningen kom nu, jag är inte arg längre. Bara ledsen. Det är värre. Just det att du inte riktigt verkar förstå vad som händer nu heller. Vad det ser ut som för mig, verkar det som om du tror att allt är som vanligt. Tar du mig verkligen så mycket för givet? I vissa aspekt har jag sett det som att du faktiskt gör det över huvudtaget, men har det gått så långt nu? Jag orkar inte hålla käften, men jag orkar inte låta det vara. Så du vet.

x