bored of all the talking, you know it didn't change much
Det var något som knäcktes inne i mig. Det är fortfarande av och hur mycket jag än försöker kan jag inte le på riktigt. Jag försöker täcka över med menlösa konversationer och planer. Skratt och hjärtslag som snabbt faller platt mot marken. Kanske inte utåt, då fortsätter skratten att segla uppåt, hjärtslagen likaså. Men innuti, det ingen annan varken får se eller höra, det är där det faller. Det är där inget av det är på riktigt. Där allt jag försöker göra är att spackla över med lera. För det fastnar inte. Sakta men säkert rinner mitt spackel bort och blottar det där trasiga. Och i panik slänger jag på mer spackel, mer lera som till slut ändå bara kommer rinna bort. För vem vill inse att det man har lagat och vårdat så länge kunde gå sönder så lätt? Och att det var just det de gjorde också. Mellan en söt pojkes läppar och handlingar bröts jag mitt itu. Det jag valde att göra, var att inte känna. När det hände vände jag bara mig om och valde att inte se. Men jag om någon vet att det inte fungerar i längden. Inte ens lite. I trapporna på väg mot ett annat ärende kom panikgråten, tårarna hetsades fram och själen krampade. Men lika fort som dörrarna slängts öppna så stänger jag och låser igen. För det är så jag fungerar, det är så jag bearbetar. Allt blir på riktigt när man säger det högt. Om man är tyst om det, kan man alltid hoppas på att det bara är en mardröm.
x
