a neverending story

Ja. Nu sitter jag ner. Ordentligt. På fem veckor. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv. Jag känner inte att jag passar in någonstans, ingenstans känns riktigt rätt. Jag har dragit mig för att stanna upp och andas, för jag ville inte hamna här. Jag ville inte fastna i mina tankar. Jag blir så rädd för att bli inlåst i mitt eget huvud.
Jag svamlar, jag vet det, men vad ska jag annars göra?

Var på kryssning igår då. Inte min grej kan jag säga med detsamma..

Och äsch, vi tar det här en annan gång. Jag känner inte riktigt att jag orkar med det här just nu.

x