a neverending story

Man säger att det mesta som händer, händer för en anledning. Men kan man verkligen tro på det? Folk säger så mycket. Som det där att vänner är ens valda familj. Det tror jag mer på. Men det betyder inte heller att det är smärtsamt att få reda på att dom inte alls passade in så bra som man trodde. Att dom inte alls var som man trodde. Att dom där dåliga sidorna som inte ens kunde komma inärheten av dom bra, nu helt plötsligt skuggar över allt. Varenda ord, varenda handling och impuls. Man försöker, man försöker så hårt att ögonen blöder att se igenom det. Att se det som strålade så fantastiskt. Ibland går det, ibland kommer man tillbaka igen. Ibland inte. Sedan kan det också bara bli så att man glider isär. Den ena kanske glider fortare än den andra, eller så är det så att den ena är kvar, oförstående, medan den andra låter allt rinna genom fingrarna.
I vissa fall är det så hjärtskärande att man bara vill lägga sig ner på golvet och låta tomheten äta upp en. I andra fall så tar man den lilla biten av hjärtat, river ut den snabbt och effektivt och lägger den där man aldrig kan hitta den igen. Det är det lättaste oftast. I alla fall när det gäller mig. Det finns aldrig någon återvändo när man väljer att avsluta en vänskap. Man kan inte ångra sig halvt igenom och vilja försöka igen. Kanske mycket senare, när man är helt olika männiksor från vad man var innan. Då kanske man kan börja bygga på något nytt. Men att mitt i brytandet bli nostalgisk och få kalla fötter fungerar inte. Men man vet att om man funderar på att bryta med någon, så är det antagligen det ända rätta att göra. Varför kommer tanken ens på tal annars? Det är inte så att det är den lätta utvägen, för det är inte enkelt att bryta med någon som stått ens hjärta nära.

x