a neverending story

Jag funderar på varför jag alltid blir så förbannat rastlös när jag är på väg hem. När jag står på tunnelbanan och åker över bron så slår samma tanke mig i stort sett varje gång; jag skulle kunna gå omkring tills jag tappade fötterna. Det är mörkt, tyst och fridfullt. Tankarna flödar över och jag fångade stora fluffiga snöflingor i mina öppna handflator. Sprang in i Hannah när jag strosade runt i väntan på att bion skulle börja. Den Hannah jag har tusentals bilder på, där vi flamsar framför en kornig webbkamera. Jag kan fortfarande börja skratta tills jag gråter när jag tittar igenom allt, humorn har i alla fall inte ändrats. Det värmde i magen att se henne igen. Det var ett tag sen sist. Inte för att våran vänskap vacklar för det, vi klarar oss på det sättet, vi vet vart vi har varandra.