a neverending story

Inte visste jag att jag kunde linda killar runt lillfingret. Fast, han kanske bara ljuger för att försöka få ligga lite. Man vet aldrig. Annars då, fick frågan hur det var med mig nuförtiden av en gammal vän. När jag meddelar att jag är glad i magen ganska övervägande hela tiden just just nu (även om jag har mina moodswings som vilken annan brud som helst) så var den direkta följdfrågan; "Okej, vad heter han?". Ehm. Tydligen sitter dom tidigare gångernas lycka ihop med att jag har träffat någon snubbe. Den här gången, not so much, rent allmänt. Inte ens vädret stör mig längre. Jag längtar bara till våren så jag och mister Linder kan få ta och åka över till Brittania och leka. Ja, inte med varandra era snuskhumrar. Vi ska frossa i mat (som vanligt), dricka öl tills vi inte kan hitta tillbaka till hotellet och gå tills vi har sett varenda vrå av London (nästan i alla fall).
Om jag ska spekulera över varför mitt humör är på väg uppåt så tror jag anledningen är att jag inte har någon att må dåligt över. Ingen vän som behandlar en som en disktrasa och ingen kille som pussar någon annan tjej på kinden istället för mig. Inte längre om inte annat. Inte just nu kanske man tillåmed ska säga.