a neverending story

Sitter och fnissar för mig själv. Kanske börjar jag bli lite kluven i huvudet efter att ha suttit hemma med huvudvärk ett par dagar nu. Sängen har vibrerat ett antal gånger av sprängmedel, men helt ärligt så får jag mer tillfredställelse i det än annat som hände nyligen. Så det stör mig inte nämnvärt mycket (förutom när jag inte riktigt är beredd och dom skrämmer skiten ur mig). Annars då, jag sover och tittar på film tills ögonen blöder. Sen läser jag lite på det. Alltså har jag förlorat mig i kärleksträsket. Svårt att undvika med mina sysselsättningar. Men hur mycket jag än vill hitta pirret i magen gentemot någon, så finns ingenting. Inte ens ett ynka intresse egentligen. Förjävla tråkigt om jag ska vara helt ärlig. För jag känner hellre någonting, vadsomhelst, än ingenting. Vart tog pojkarna som var värda intresset vägen? Visst att man kan missta sig i början, men man kommer alltid till sina senses förr eller senare. Anyhoo, jag låter som den bitterfittan jag är men jag lovar, det är inte så farligt. Jag är glad som det är. (Om man skippar att tänka på det fakutm att jag måste gå upp äckligt tidigt imorgon. Det skulle jag kunnat hoppa över i mitt sjukdomstadie.)