you really did leave a hole where my heart should be
Jag kan inte hjälpa mig själv att le. Jag ler tills jag får kramp, sen ler jag lite mer. Och jag borde väl inte bli så glad av det lilla, men jag kan inte hjälpa mig själv. Det blev en bra kväll ikväll. På gott eller ont. Och ja, jag kanske inte borde men jag kommer ändå alltid försöka stjäla en kram eller en stund (eller en puss på kinden) av honom så ofta som jag bara kan. Som ikväll. Och hur kan någon klandra mig, när han ler så fint mot mig varje gång vi ses. Hur ska jag kunna låta bli? Hur?
x
Kommentarer
Trackback
