a neverending story

Idag var det släkträff. Igen. Nu har jag ätit så mycket kakor och tårta på senaste dagar att jag tror jag kommer kräkas om jag ens ser åt en ballerina kaka. Och nu har jag även kopplat varför jag känner mig så fruktansvärt obekväm när jag ställs i centrum. Som på födelsedagar. Jag har fått det från min far. Idag såg jag samma känsla av "undraromnågonsermighoppafrånbalkongenochkutargärnet" som jag känner. Och så fick jag en hälsning, som fick något att vakna i magen. Han kommer nog alltid vara speciell, jag kommer alltid känna hur hjärtat flimmrar till lite och någon sliten gammal fjäril sprattlar till i magen när han kommer på tal. Han fyller också år imorgon. Precis som Moa och Amanda. Vilken jävla babyboom.

Tanken på sommaren får mig att bli ganska spattig. Av längtan, nervositet och glädje. Att få stå på mina egna ben. Utan att lättvindigt falla tillbaka på det som alltid har varit mitt hem (och antagligen alltid kommer att vara). Jag kommer få vara någonstans som jag inte kan kalla hem i något aspekt förutom landet det ligger i. Och det känns.. fruktansvärt bra. Men jag ska inte ropa hej innan allt är klart. Finns så många blank spots som måste fyllas i innan det blir säkert att jag faktiskt sticker. Ska jag få kalla den staden mitt hem under en period? Jag kan inte annat än hålla alla tummar och tår jag förmår.