a neverending story

Okej, fick sådär läskigt ont i magen precis. Precis som igår natt. Uh. Kom hem tidigt idag, satt en sväng på ankan för att fira Amanda och Moa som fyllde 40 idag. Men eftersom att alla var sådär måndags sega så blev det hemgång med sista tunnelbanan. Och eftersom att jag sitter här med en ansiktsmask (mitt i natten, don't ask why), så ska jag pränta ner i skrift hur mina känslor är kring.. ja allt.

Jag håller på att gå sönder. Eller självdö. Take your pick. Jag har ingenting som håller mig tillbaka just nu, inget boende, inget fast jobb (som räknas) och ingen pojkvän. Det är nu jag ska ta chansen och se vad jag klarar av egentligen. Klarar jag av att bygga mig ett liv i en annan stad själv? För om inte, hur ska jag klara av det på en helt annan kontinent? Jag vill inte sitta här och glo, nöja mig med det som finns och inte se mer. Jag vill bara inte, jag kan inte. Jag vänder på mitt dygn, utan att ens försöka vända tillbaka det. Jag har ingen motivation att ta mig upp på mina lediga dagar och göra något. Inte så att någon pushar på heller. Min familj är dom som får upp mig. Eller min far kanske rättare sagt. Det är även min familj som står bakom mig och stöttar mig i valet jag har gjort. Och är det inte så att vänner finns kvar? Eller lämnar dom mig, bara för att jag lämnar stan? Och om det nu är så, vad var dom för vänner från första början? Jag har inget att förlora på det här valet, ingenting alls.