a neverending story

Ibland, som nu, gör jag saker jag verkligen inte borde. Jag pratar om saker, med någon, jag egentligen borde släcka lyset på. Mest för att det är fel. Men vem säger att fel inte är rätt? Eller bara allmänt lockande ibland. Men ibland kan det faktiskt bara vara så rätt som fel kan bli. Om ni förstår vad jag menar. Och jag är fel, hela jag. Jag är alltid fel. Kanske inte för alla andra, men för mig. Jag brukar fråga mig själv hur jag ska kunna hitta något, eller någon, som är rätt för mig när det är som det är. Varför dras jag till folk som jag aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, skulle kunna få det att fungera med? Eller till dom jag helt enkelt bara inte kan få. Jag dras till dom självdestruktiva förhållandena. Bara för att känna att jag lever? Det är sant. Jag vill känna att jag lever. Verkligen känna det i varenda liten por, ådra och nerv. Jag vill inte leva i något där allt bara blossar upp en gång och aldrig mer. Att det sedan flyter på som en liten bäck utan minsta hinder eller skarp sväng. Eller betyder det bara att jag är en masochist? Kanske. Allt jag vet är att när jag väl är nöjd med livet, när jag väl blir det, så håller det sig inte länge. Max några dagar i sträck. Sedan kickar något in, oftast bara en gnagande känsla. En känsla av att jag kan göra något annat. Att jag borde göra något annat.

x