a neverending story

Jag har världens bästa arbetskamrater. Ba satt ni vet.

Om cirkus elva timmar går min buss. Min buss till min Emma. Jag avskyr att behöva vara borta från henne så här länge. Men, det gör dom gångerna vi träffas så mycket mer intensivare. Uppskattar dom till tusen. Hur som helst. Emma håller räkningen om hur många timmar det är kvar. Jag bara längtar.
Det kommer däremot kännas underligt att vara borta i helgen. Att inte träffa Karin förns tisdag. Uh? Jag har liksom träffat henne varje dag nu känns det som. För vi insåg att vi inte bodde så långt ifrån varandra. Sen efter ett tag tog vi faktiskt tag i det och gjorde slag i saken också. Hur som helst. Ska sluta gappa och fortsätta packa ihop det sista och röja undan innan dom där förbannade fårskallarna till bredbandsdragare kommer och borrar lite mer hål i mitt huvud. Som imorse inte var nog?