how did we get here
Saknar just då. När det bara var du och jag, allt stod så rätt. Nu har det kommit så mycket i vägen. Jag jobbar för mycket, du går i skolan. Vi har utvecklats så otroligt sen den dagen jag åkte hem till dig på kvällskvisten utan att riktigt veta vad som väntade mig. Men att hitta någon som var som du, som var som jag. Att göra absolut allt och inget tillsammans. Att inte kunna förutse en framtid utan varandra. Inte ens så långt som morgondagen. Det blev ett hål i mig varje gång jag åkte ifrån dig efter att ha spenderat dagar tillsammans. Det var ungefär som att vara nykär. Allt bara kretsade runt oss. Det saknar jag. Vi ses för sällan vet du. Alldeles för sällan. Det där hålet finns nästan konstant nu, även om det inte märks av lika mycket som då. Men det betyder inte att det känns minst lika mycket. Om inte mer.
x
Kommentarer
Trackback
