a neverending story

Jag har suttit lite insöad idag. Igår var det som om en bomb sprängdes i min minnesbank. Mycket av det jag sorterat och vackert stoppat i organiserade lådor revs ohejdat upp och jag sattes mitt i ett inferno av gamla bilder och känslor. Från flera år tillbaka, saker jag trodde att jag faktiskt inte hade upplevt längre. Bara för att minnena hade dammat igen för länge sedan. Men ansiktena tillhör inte samma människor som jag kände då. Det var år sedan vi var små. Vi är fortfarande inte stora, men vi är större. Vi är inte lika naiva längre, världen går inte i endast ljusa nyanser. Dom flesta av oss vet hur det är när livet sviktar under oss, golvet försvinner och när man inte har något att stå på längre. Förhoppningsvis vet man också hur bra livet kan vara. Rosa sidenband lindat runt varenda liten handling och ord. Det formar oss, det karvar oss till något nytt. Så det jag kände igen igår var egentligen bara ansikten. Vad som är bakom vet jag inte längre, om jag ens visste det då.

x