till pest från kolera. med kärlek.
Ibland så tror jag bara att du inte förstår. Att du inte förstår hur svårt allt faktiskt är för mig. Det är svårt att acceptera att vi inte fungerar tillsammans. Det är svårt att behöva gå sönder inombords varenda gång jag ser dig. Att ha dig nära är som att titta in i en tidsmaskin. För ett ögonblick eller två är vi tillbaka till då. Men som du själv sa, tidsmaskingen i zinken fungerar inte. Antagligen ingen annan heller. Det är tungt att gå vidare själv, men samtidigt, om man inte gör det, vad blir man då? Ska vi stå här och trampa ner varandra tills vi inte finns kvar?
Ibland går ingenting att hålla tillbaka. Det är som att allt bara vill explodera och implodera samtidigt. När tårarna väl kommer är det som om dom försöker komma ut ur varenda por i ansiktet, som om allt inte får plats i tårkanalerna. Jag kan inte andas, för lungorna knyter sig själva för att försöka få luft. Samtidigt som mitt hjärta försöker plocka ihop bitarna som än en gång trillade ur.
jag önskar att jag kunde göra något mitt hjärta. det gör ont att se dig må dåligt. jag vill bara att du ska le igen. att det där vackra leendet ska lysa upp ditt ansikte. att höra dig skratta som bara du kan.
jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan och göra allt bra. ställa allt tillrätta.
du ska veta att du alltid kommer vara min bästa vän. i vått och torrt. jag kommer aldrig glömma våra stunder. våra prat in på småtimmarna.
jag kan skratta mig glad att ha dig i mitt liv. alla borde ha sin egen jessie. någon som lyssnar på alla konstiga förklaringar, som skrattar åt ens dumma skämt, som tröstar när livet inte leker längre.
så, nu har du fått en sjukt lång kommentar. nästan ett helt inlägg jöh. men. det är du värd. jag vill bara säga att jag älskar dig min underbaraste vän. pickle, you are mine forever.
