a neverending story

Ibland känner jag inte mig själv. Jag går, skrattar, pratar och går i mina rutiner. Men jag går bara på automatik. Som idag. Idag har jag i det stora hela vart avdomnad. Jag kommer knappt ihåg vad jag sagt. Eller gjort. Nu i efterhand är det som om hela dagen inte spelat någon roll. Jag fattade inte att idag var en sån dag förns jag åkte dit. Jag fick frågan om jag var trött. Jo, jag har vart trött de senaste åren. På det. På allt. På mig själv. Inte konstigt att jag reagerar som jag gör ibland. Jag är inte mig själv. Vid tillfällen som dessa så är det som om jag går i ide inne i mitt huvud. I någon mörk vrå smälter jag ihop med det resterande. Bara för att få vila lite. En sekund eller två, jag lovar, jag kommer fram snart igen.