a neverending story

Jag suger så stenhårt. Nära vänskaper är inget jag har någon bättre erfarenhet av, det är alltid jag som blivit lämnad, stampad och spottad på. Kanske har det gjort mig så bitter, att varje gång jag faktiskt hittar den där lilla extra, så bara för säkerhetsskull ställer jag mig med ena foten i dörren. Tänjer på gränserna, bara för att se. Bara för att vara beredd, att inte bli den som blir lämnad ensam. Igen. Jag tänker egentligen inte på det, det har blivit en ren reflex. Mest för att skydda mig själv. Men hur kan jag skydda mig själv när jag skjuter bort det som betyder mest? Jag är inte logisk, bara rädd.
Men det slog mig så hårt att jag nästan föll omkull, att jag är helt totalt skräckslagen för att inte ha dig nära. Blotta tanken på att du skulle försvinna, som dom andra, får ångesten att överta hela mig.  Du är den som alltid har förstått, från den sekunden vi började prata. Vi fick det där lite speciella med detsamma, och samtidigt som jag kände att du aldrig någonsin skulle göra något för att såra mig, ställde jag foten där i dörren. Du var den första som åkte upp i mina tankar när allt sköljde över mig hos min mor. Jag kunde knappt andas eller prata, ändå ville jag bara ringa till dig. Bara få höra din röst, veta att du fanns där, även om det var alldeles för långt borta.

Jag älskar dig. Jag gör verkligen. Och på något sätt har jag aldrig menat det mer heller. Det här är saker som jag har så svårt att få ur mig ibland. Också förlåt, för att jag klantar till allt ibland.