a neverending story

Ibland blir jag bara så arg, hopplöst besviken och irriterad. Att allt kan svänga tvärt ner på mindre än en sekund, och att jag inte vet vart jag ska ta vägen när jag väl är där. Samtidigt som jag förbannar mitt eget sinne, skäms jag för mycket för att bara smälla mig på kinderna och ta mig samman. Eller så är det så enkelt att jag bara inte har något kvar till det. Ingen kraft, motivation eller vilja.
Det finns så mycket jag lättvindligt skulle kunna kasta ut genom fönstret utan att tänka två gånger. Det skrämmer mig, samtidigt som jag inte kunde bry mig mer än nämnvärt. Just det att det skrämmer mig, involverar mycket att jag blir lite rädd för mig själv när det händer. Jag kan spotta och trampa på saker och ting, bara för att jag är rädd att det ska hända mig själv. Jag har blivit så fruktansvärt rädd för att bli sårad. (Jag önskar jag kunde skriva som jag kunde förr. Kanske kastade jag ut det med något annat jag inte ville se två gånger åt.)

Men samtidigt har jag aldrig känt så här. Jag är så handlöst fallen.

x