a neverending story

Jag har precis gnuggat sömnen ur ögonen. Det doftar sommar genom min öppna balkongdörr. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Funderar på att dra på mig någon trasa, gå ut och lägga mig för mig själv i solen. Kanske skulle det vara bra för mig. Eller? Jag vill egentligen inte.
Jag vill prata, skratta, skapa sådana band som man naivt tänker aldrig ska brytas. För att det är sommar nu. Möjligheternas årstid, allt kan hända. Men visst, att allt kan hända behöver inte betyda något bra heller. Men tanken känns bra, på något sätt.
Om mindre än en vecka tar jag studenten. Officielt stor flicka? Jag vet inte hur jag känner inför det än. Jag är bara så trött. Ska jag skratta eller gråta vid tanken, tanken som man ändå har kunnat luta sig tillbaka mot i alla dessa år nu. Att man alltid har haft något att komma tillbaka till när sommaren varit slut, alltid har haft dom där människorna där när man återvänder från sommarens bravader. Nu, är pappret blankt. Man har inga övningsmeningar att öva lite på innan man skriver fritt. Nu får man forma sin egen historia, mest hur man vill. Och jo, det skrämmer mig en aning. Såklart.

Nu har jag svamlat klart.. för nu. Ska som sagt gå ut i solen istället. Puss.