a neverending story

Okej, jag kan inte komma över det! Imorgon är den sista dagen med allt man är van vid. Efter det här kommer jag aldrig behöva oroa mig för att komma in i en ny klass igen, aldrig vandra runt i korridorerna som en och annan zombie samtidigt som jag hatar allt och alla som ens har mage att titta åt mitt håll. Samtidigt som det här skrämmer skiten ur mig, så pirrar det sådär mysigt i magen. Det jobbiga pirret har inte kommit än, det lämnar vi till imorgon när jag säkerligen kommer kräkas upp frukosten på tunnelbanan på väg till champangefrukosten. Grattis till mig.

En sak är säker, imorgon ska bli den bästa dagen. Av vad vet jag inte, kanske bara rent allmänt. Jag ska skratta, skrika och gråta tills jag inte vet vad jag heter. (Kanske någon annan benämning saknas innan där, men jag tror alla vet vad den är i alla fall.)