a neverending story

Imorse när jag följde killarna till bussterminalen sådär löjligt tidigt på morgonen (för att vara "sommarlov") kände jag igen känslan som sprudlade. Mest ur Barre. Han höll på att hoppa ur brallorna och kubba till danmark med packningen på huvudet. Fast å andra sidan hade han antagligen blivit trött efter några meter, gått tillbaka och satt sig på bussen. Men jag hade samma känsla förra året då jag för första gången skulle åka på festival. Jag höll också på att springa ur kläderna för att jag var så uppe i varv. Dagarna innan satt jag och räknade ner dagarna.

Nu däremot.. sitter jag i sängen, vill helst bara glömma att jag ska någonstans och dra täcket över huvudet. Jag har allt jag ska ha med mig, behövliga saker och annat. Ingen resfeber, ingen tilltaggning så långt mitt lilla öga kan nå. Jag är bara trött och grinig. Good for me.