det svider lite
Nu sitter vi och packar. Eller, han sitter och packar. Jag tittar på. Börjar grumla i min mage nu.. jag börjar bygga förväntningar. Jag tror/hoppas (peppar peppar ta i trä) att det kommer bli så pass snuskigt roligt att jag inte kommer ha tid att sakna honom för mycket. Jag är en sådan klockren toffel när det gäller honom, så vad händer nu när vi ska vara ganska många mil ifrån varandra i en vecka? Förhoppningsvis blir det ganska smärtfritt. Men man vet ju aldrig.
Hur som haver. Nu ska jag inte gräva ner mig i det. Ska gräva ner mig i hans packning istället.
Kommentarer
Trackback
