a neverending story

Dagen blev till mer spring än vad jag hade tänkt från början. Hängde i skrapan, hittade ingenting som jag skulle hitta. Mötte upp min D för en snabb fika och lite snabb uppdatering inför imorgon. Sedan blev det hem äta ut och träffa fulla pojkar. Så jag fick mig en riktigt promenix, uppför ett berg i rask takt. Och nu är jag trött..

Tänkte på honom när jag gick hemmåt. Hur han oroar sig för att något ska hända. Inte på ett sådant där överbeskyddande sätt som så lätt kan bli påträngande. Utan sådär försiktigt, att jag bara ska se efter mig själv. Inte springa ut i gatorna utan att se sig för, som man egentligen så tidigt blev lärd men tappade när stadens stress började krypa in i kroppen. Att jag inte borde lyssna på musik i hög volym när jag går hem ensam i natten. Sånna där saker man borde veta med lite sunt förnuft, men som man struntar i för man tänker "det händer inte mig". Men jag vet ju, jag om någon vet, att det kan hända. Så därför började jag tänka på det där idag på vägen hem i mörkret. Det var sådär tyst som det sällan är på vägen hem, och jag kom fram till att det fanns många dödzoner på min promenadväg hem. Dödzoner som i, ingen ser och ingen hör zon. Så jag trippade tyst fram i rask takt och ingen musik i öronen. Inte för att man ska gå och noja om monster i varenda buske, men man ska inte ta förgivet att bara för att det inte brukar hända, att det inte kan hända.

.. och på tal om honom så saknar jag honom så att jag går sönder innuti. <3