a neverending story

Jag blir så.. slagen. Och jag blir så arg på mig själv för att jag låter det påverka mig så jävligt. Det är ingenting, jag borde bara ta mig i nacken och slå lite vett i mig. Men det kommer aldrig hända, för när någonsin var jag vettig när det gäller sånt?

Jag vill bort. Och nu ser jag min chans. Chansen att komma bort från den här mentaliteten, alla besvikelser. Även om det betyder att lämna det som faktiskt betyder något. Men ibland kanske man måste offra för att få. Få börja om på ny kula. Med ny skit.

Nu däremot ska jag sova. Dra täcket över huvudet och glida in i något parallelt universum och hoppas på rosa moln.