my head are running down a one way road
Hemma. Känner mig helt slut. Början av jobbet var en pärs, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Hoppades med alla fibrer i min lilla kropp att jag skulle halka och slå mig, men icke. När jag faktiskt höll på att halka tog mina förbaskade reflexer över och jag överlevde. Men kvällen gick förbi ovanligt smärtfritt. Samtalet från jobbet ner i tunnelbanan gjorde inte mitt huvud mycket klarare. Nu är jag fucked up och känner mest för att gå och dö under täcket hela helgen. Eller längre till och med.
Vad ska jag göra va? Jag KAN inte göra någonting. Ingenting. Förutom att vänta, vänta ut allt. Hoppas på det bästa, men vänta mig det värsta. Försöka ta mig samman och hålla ihop. Sätter jag tankarna i arbete slipper jag tänka på det. Det blir bara värre när det väl hinner ikapp. Den där avgrunden i magen öppnar sig och är djupare än innan. Och vad man än försöker stoppa i det, täpps det inte igen. Inte förns det är över. Då man kan börja glömma. Eller bara gå vidare.
x
Kommentarer
Trackback
