a neverending story

Livet suger och världen håller på att förvandlas till ett helvetes hål. Många sviker för nöjes skull, lovar rosa moln och vackra stjärnor men ger inte mer än en kloakrottas avföring. Varför säger man saker, får upp en persons förhoppningar så fruktansvärt för att sedan trycka ner allt och kasta i väggen med huvudet före? Njuter man av det? Hur kan man? Jag blir bara frustrerad. Eller nej, jag blir arg. För när det drabbar dom jag håller närmast hjärtat så svider det lika mycket i mig som i denne.
Just nu har jag för mycket annat som tär på mig. Innifrån. Jag ska titta på stardust och drömma om min prins. Den som bara finns i huvudet. Sen ska jag fundera på det jag såg. Kanske är det något att prova på? I'll need to think about that..