let me talk for once
Jag har ingenting att skriva. Hela mitt huvud är fullt med hopplöshet, jag känner det i allt jag gör. Allt jag tänker. Det rinner ut i mina handlingar, i mina ord. Jag börjar uppföra mig på ett sätt jag inte trodde att jag kunde. Ingenting till övers. Jag gick ner i en svacka nu tror jag. Sängen blir min fristad för att reda ut mig själv. Psyket smittar av sig på fysiken. Min kropp tycker inte om det här, den brukar protestera, alltid på samma sätt även.
x
it's calling me closer
Jag vill sitta uppe och se solen gå ner och upp igen. Jag vill känna kjolens tyg svepa runt bara ben. Jag vill pussas med läppar som har tappat känseln efter alkohol. Jag vill gå balansgång på gatstenarna när jag går hem i sommarnatten. Jag vill palla jordgubbar mitt i natten från odlingarna. Jag vill åka på impulsresor utan en aning. Jag vill sitta på en filt i solen och bara vara. Jag vill dansa fram på nattljusa gator. Jag vill somna med en arm om mig. Jag vill sitta på en klippa intill vattnet och grilla. Jag vill jaga mygg för kung och fosterland. Jag vill rulla mig i nyklippt gräs. Jag vill ligga på en trädgren och läsa min favoritbok. Jag vill bo i tält och springa på spelningar. Jag vill drunkna i min musik i nya aspekter. Jag vill binda fina band med nya bekantskaper. Jag vill hitta folk att utforska och skratta med. Jag vill leva på intimitet och leenden.
x
you could tell, by the way i held my gun
Det saknades någon när vi var där ute. Du saknades, och för första gången på länge kände jag ett sug i magen av längtan. Jag saknar dig. Även om du är en odräglig bortskämd skit, så hade du dina bra sidor. Vi hade våra bra stunder, och när dom väl var bra då var dom bäst och allt utöver vad bäst står för. När vi tre låg ihoprullade i ett virrvarr av ben armar och skratt så var det ett par ben och ett par armar som lyste med sin frånvaro. I alla fall för mig. För när det gällde oss fyra (det var ju alltid vi fyra, och vi var ju så bra tillsammans då) så var det du och jag. Hon och han, du och jag. Men jag vill egentligen inte sakna dig, för chansen att vi någonsin skulle prata igen finns inte. Så jag vänder andra kinden till, skrattar åt dom tiderna men ser inte bakåt mer än nödvändigt. Jag halkade till på bussen hem däremot. Jag vet inte om något slapp igenom på min röst när jag pratade om det, men han förstod nog. Men jag låste mig efter det, jag låste in det som hade rymt lite tillfälligt.
x
and i'm craving this disaster
"och hon visste att så fort han kom in här,
segerviss med sina ljusa ögon och sin smala kropp
så skulle hon vara förlorad och dras med.
och att lättnaden hon skulle känna
i hans närhet bara var tillfällig.
att hålet i magen aldrig lät sig mättas.
att baksmällan skulle vara så mycket längre än berusningen.
hon förberedde sig på det värsta."
segerviss med sina ljusa ögon och sin smala kropp
så skulle hon vara förlorad och dras med.
och att lättnaden hon skulle känna
i hans närhet bara var tillfällig.
att hålet i magen aldrig lät sig mättas.
att baksmällan skulle vara så mycket längre än berusningen.
hon förberedde sig på det värsta."
(det kommer aldrig sluta passa in på mig. även om det antagligen aldrig passat så bra som det gjorde då.)
x
I’ve written this down with hopes that you'll understand
Okej. Även om jag faktiskt inte vet om du läser här fortfarande måste jag bara säga att allt mellan oss är så fruktansvärt löjligt. Det är en ytterst löjlig situation. Och jag förstår faktiskt inte, var det inte du som föreslog att vi skulle börja om från början? Men sen dog allt bara. Det fastnade liksom vid starten, som aldrig blev någon start på något nytt. Så fick jag det där smset av dig, jag svarade men fick inget mer. Det var den sista gången vi hördes. Sedan såg jag dig på skivan. Jag såg dig undvika mig. Andra såg dig undvika mig. Och helt ärligt så förstår jag inte. För det är klart att jag såg svart då. Det är klart att jag ville börja om på nytt igen, bygga på något som skulle bli vårat igen. Men nu vet jag inte om jag vill det, för vem vill bygga något med någon som vänder sig åt andra hållet? Då gör jag hellre samma sak. Men jag saknar dig. Bara så du vet. Men du om någon vet att det inte har stoppat mig från att gå vidare heller. För man kan inte stå kvar på samma rostiga spik och ha ont föralltid. Men vill du börja om som du sa, eller fick jag allt om bakfoten? För om jag inte fick det, let's try again. Gör om gör rätt så att säga. Eller är hela den här texten en dum idé från min sida bara?
x
when i go out and get drunk, you know i miss you
Ibland kan jag inte låta bli att sakna dig. Även om jag vet att vi aldrig kommer ha den där relationen med varandra igen, om ens någon alls. Det var under din gymnasietid vi blomstrade som mest. Framförallt mot slutet. Vi träffades varje dag, om inte så hördes vi och planerade. Det var en varm vår och du skulle ta studenten. Jag hade fått mitt hjärta krossat och du hjälpte mig hålla ihop mig själv. Vi sov under stjärnorna i en säng på en balkong. Vi rullade runt på din longboard i vasaparken innan staden hade vaknat och åt frukost med kaninerna. Vi sjukanmälde oss och spenderade dagen på skansen. Vi var på 40års fest hos min mamma och pussades i smyg på balkongen. Vi klättrade upp på ditt tak och såg solen gå ner efter en alldeles för lång kväll. Vi skrek åt varandra i telefonen flera gånger. Vi grät och made up ännu fler gånger. Vi drack bort våra sorger i din båt i garaget. Vi lindade in varandra i varandras närhet. Jag kröp alltid nära för att få tröst av dina armar. Allt gick sönder när dina känslor växte till den kärleken jag inte hade för dig. Den jag hade haft men som jag växt ur på grund av att den var obesvarad. Jag reagerade fel och ville ta sönder allt som var bra för mig. Vilket resulterade i att jag tog sönder dig. Och du lät mig. Du gjorde så att vi bara gick sönder mer. Så vi började hata varandra. Resten vill jag helst inte tänka på. För jag saknar våra bra stunder. Jag saknar den våren.
x
i can't remember how to forget you
I detta nu tror jag inte att jag riktigt finns. Letar intresse hos människor där jag underliggande vet att det inte finns något att intressera sig i. Ångrar mig oftast för sent och springer åt andra hållet. Sovsällskap har vart överskattat de senaste gångerna, jag sover nog hellre själv. Har ingen egentlig lust till att göra något heller. Längtar mest till sommar, på riktigt. Hoppas på peaceandlove och PIP. Väntar på att greklandbiljetterna ska trilla ner i brevlådan. Drömmer om den där oresonliga kärleken som bara verkar existera när solen står högt på himlen och dagarna är ljusa långt in på kvällarna. Den kärleken man inte förstår någonting av, men som man bara trasslar in sig mer och mer i tills man ligger blödande och lycklig på en skogsväg någonstans. Det ska kännas att vara lycklig. Annars är det inte på riktigt.
Det jag tänker på när jag skriver ner det här är bara han. När jag satt med hopplöshet i kroppen och klappade min vän på ryggen när hon kräktes på trappan utanför konserthuset. Plötsligt var hon inte kvar under min hand längre, jag sköt efter mest för att jag inte ville att hon skulle falla och slå sig fördärvad mot gatstenarna och där var han bara. Och det visade sig att det var jag som skulle falla den natten, och slå mig fördärvad mot dom kalla stenarna. För det var aldrig lätt med dig. Jag ville ha dig när jag inte kunde få dig, och alla gånger däremellan. Men kom du för nära då ville jag bara vara så långt borta från din kroppsvärme som möjligt. Det slutade i något trasigt som varade i flera år för mig. Men det som nu har stigit ur askan av det som var är att du är något av ett personligt valium för mig. Med dig kan jag falla ner i ett svart hål och bara för ett tag glömma allt om vad jag heter och vem jag är. När du spelar på din gitarr, leker med mitt hår eller bara ligger med huvudet i mitt knä. Men jag säger inte att du driver mig till vansinne vissa gånger heller, men det blir en balans mellan allt det andra. Och det behövs, det är det som får mig att vilja ha kvar dig i mitt liv, i mitt huvud. Det är det som får mig att ringa till dig när nätterna är som svartast bara för att försäkra mig om att du faktiskt existerar. Det är därför texterna om dig aldrig kan sluta rinna ut genom mina fingrar och ut på tangenterna. Och den här låten är din för mig.
x
it's only trouble
Jag tror det är bäst om vi inte hörs något mer. Bäst om jag klipper banden med dig. Jag vill inte älska dig något mer, jag vill inte bli sårad något mer. För det spelar ingen roll om du inte menar det eller inte. Att du inte gör det gör saken så mycket värre. Att du inte förstår vad det är du faktiskt gör trycker mig över kanten. Du vet att efter vi pratat sist nu så har jag fått behärska mig så att mina tårar inte skulle dränka mig och dom runtikring mig. Men det sprack nu när jag kom hem, för våran låt shufflades upp i iPoden. Och jag tror verkligen, att det inte blir bättre än så här. Eller sämre. Men jag tror jag skulle må bättre av att inte älska dig. Hur mycket jag än vill och gör det. Det spelar ingen roll, ingenting verkar spela något roll längre. Minst av allt oss för dig. Så jag lämnar dig innan du hinner trampa sönder mig till smulor, tills jag är ett med asfalten under dina fötter.
x
i said; who are you?
Egentligen finns jag nog inte.
x
but my experiment's not getting us anywhere
Jag har redan hunnit plita ner några sidor i min nya fina rosa bok. Boken som ska fyllas med mig. Sedan har jag tänk över saker och ting, och kanske hade jag fel. Kanske är det så det ska vara.
Jag tror inte på det du sa efter den där kvällen. Den kvällen då allt bara gick ganska fel. Då jag gjorde något jag har spenderat tiden nu emellan med att glömma och stoppa i en liten låda för att kasta bort. Men det som sas i det lilla rummet, mellan fyra små trånga kakelbeklädda väggar, det är kvar. Det kommer inte försvinna bara för att ruset från spriten gjorde det. Inte heller bara för att man vaknade upp dagen efter till en grå himmel och kvällen hade förvandlats till dåtid. Så som sagt så tror jag inte på vad du sa några dagar efter den kvällen. Du var alldeles för ärlig, för uppriktig. Det är inte du i vanliga fall. Du som springer runt som en femåring och charmar rumpan av dom du kan. Och ingen tar dig på allvar. Inte jag heller. Men den gången, då gjorde jag det. Då visade du mig en del av dig jag inte tror att många någonsin har sett. Och att jag efter det gick och kastade mig till vargarna, är en helt annan sak. Men jag överlevde. Och nu ser jag dig i ett helt annat ljus. Mitt ljus.
i only know what i've been searching for,
another you so i can love you more
x
are you kidding?
Jag har inte vart där sedan du slutade. Det var konstigt, även om jag inte var där under den tiden vi faktiskt kände varandra. Helt ärligt har jag inte vart där mycket överhuvudtaget sedan jag flyttade. Men när jag i min stress och aggerssion klev av tunnelbanan och stormade fram på gatan så poppade du in där. Som solen när den reflekterades i en förbikörande bil och bländade mig för en sekund. Jag funderade lite snabbt och förbjudet om du var hemma, och hur du mår nuförtiden. Nu när jag sitter och räknar på fingrarna inser jag att det snart är ett halvår sedan sist. Hur gick tiden så fort? Kanske bara så att jag slutade tänka på dig. Det var bäst så, för egentligen är du ett svin. Du var i alla fall. Men det är väl så det är, och det var väl därför jag inte kunde sluta tänka, inte kunde sluta le tillbaka. Jag får skylla mig själv. Men lite skyller jag på dig. Bara för att jag kom och tänka på dig, en solig kväll som denna.
x
picking up the pieces from your past
Jag gör inte världens bästa syssla just nu. Kanske inte. Lyssnar på Joshua Radin tills det är något som knäcks innuti mig. Och jag gråter, för texterna är för nära, dom har för mycket av just det i sig. Och just för att det är så, kan jag inte sluta lyssna. Det är något av det vackraste som kan nås av mina öron.
x
everything looks perfect from far away
Vill ni ha en bit av mig? För så här ligger det till. Jag är en trasig person som trippar omkring som om livet skulle kollapsa över mig i vilket ögonblick som helst. Jag tar vad jag kan få och släpper det oftast fortare än jag hunnit känna smaken av det. För jag vill inte ha det egentligen, inte på riktigt. För då måste jag leva med att det kan rinna mig ur fingrarna utan att jag kan greppa tag i det igen. Maktlöshet. Det skrämmer mig, för det har hänt för många gånger att jag bara har kunnat se på medan allt det som var så bra, det som jag höll så kärt, helt plötsligt amputerar bort sig från min själ. Och hur ska jag kunna förklara det såhär i efterhand? Att jag inte litar på folk i första taget. På människor. Jag tycker människor är ett förrädande och rygghuggande släkte. Jag har stora ärr efter att ha gett min tillit och kärlek till folk som sedan tyckte det var kul att hoppa och trampa lite på den. Dom som i ena sekunden har tröstat och torkat tårar, för att i nästa ögonblick håna, peka och skratta bakom ryggen på mig. Så jag är en försiktigare person nuförtiden. Testande. Måste sticka här och där för att se om det verkligen kan vara så perfekt som det verkar. Och kanske är det synd att jag förlorat förmågan att kasta mig naivt och blåögt in i något som kan verka så bra. Jag måste liksom doppa tårna lite först, testa temperaturen för att sedan vela en massa innan jag till slut vadar i. Det finns tillåmed vissa vänner jag har nu som jag fortfarande inte litar helt och hållet på. Jag kan enkelt räkna på ena handen utan att använda ens hälften av fingrarna till att räkna hur många som jag skulle kunna berätta i stort sett allt för. Men samtidigt aldrig allt. Det finns hemligheter som jag aldrig, verkligen aldrig, skulle säga till någon.
Det är mina skuggor, mitt förflutna, min skit.
Men jag hoppas ändå att jag är värd att vänta på. Värd att gräva lite i för att få något djupare än någon fikadejt och en runda på stan med. Jag skulle kunna fortsätta i en hel evighet för att försöka förklara mig själv, men jag skulle aldrig få det riktigt rätt. Plus att vad är meningen med det? Främlingar läser det här. Lite av det som lätt nuddar mitt innersta. Men samtidigt som det är så långt ifrån.
x
i get lost in the lamps so high
Har inte riktigt vaknat till liv än. Är fortfarande sjuk, så promenaden igår och idag kanske inte var någon bra idé. Men sen när har jag tänkt på mig själv på det sättet? Jag kan inte ta det lungt. Veckan är full med saker att göra och jag tänker inte ens tänka tanken på att ställa in något. Eller, ja en sak fungerar väl. Men jag är för snäll för att säga nej. Dåligt, jag måste ta och lära mig.
Idag är det även pissekallt ute, så jag får bylta på mig lite extra tyg och trycka i mig några alvedon. Snorar och har mig gör jag också. Underbart.
(På tal om veckan så faktiskt, jag tar hellre med någon som inte undviker och ignorerar mig. Jag påstår inte att jag är guds bästa barn och inte gör något fel heller, jag kanske är lika löjlig som du. Men jag känner faktiskt inte för att ge och ge för något som bara faller platt till marken. Och du verkar så nöjd med tillvaron just nu, alla dina vänner som du visar upp på facebook och lindar rosa band runt i texterna du skriver. Så, jag antar att du redan gått vidare. Dags för mig med då. För jag vill inte bli ensam kvar bland spökena av det förflutna.)
x
keep pushing and pulling me down
Efter våran hurtiga runda imorse la vi oss i solen och blottade oss lite för mina grannar. Vad gör man inte för lite sol på magen? Just nu däremot har jag mest pirr i magen. Sånt där jätte mysigt pirr, som gör att man inte riktigt kan äta alls, eller sluta fånle som ett jon. Imorgon ska jag gå och köpa mig en tågbiljett. Bara tanken för mig att bita mig hårt i läppen för att inte le ännu mer. Har redan ett sår i ena underläppen pågrund av för mycket bitande på mina stackars läppar. Blir nog mycket mer dom närmaste dagarna. Uh. Det var så länge sen jag kände det här pirret att jag är så fruktansvärt rädd att det ska försvinna lika fort som det kom. Att jag ska bli lika likgiltig och uttråkad som förut. det här intresset var ganska oväntat. Nej rättelse, väldigt oväntat.
Nu ska jag rensa min iPod. Få tankarna på lite annat.
x
i wan't to see the world a different way
Det var ingen bra natt igår natt. Riktig urusel. Jag har väl inte tillåtit mig själv att tänka på allt i helhet, och nu när jag har gjort det inser jag hur risig situationen är. Allt på en och samma gång. Så, jag msshandlade min kudde i snor och saltvatten. Men efter en svullen morgonrunda med Moe var allt bättre igen. En aning om inte annat. Sedan en varm dag i solen så var jag nöjd igen. Ergo, slutade älta det för en sekund.
Tack för att du får mig att se lite ljus i allt det mörka. Tack för att du inte hänger upp dig på små skitsaker. Tack för att du förstår mig. Tack för att du planerar på riktigt med mig, för att du hjälper mig att faktiskt genomföra det vi pratar om. Du har fastnat på mig de senaste månaderna. Och även om vi båda flyttar ifrån varandra snart, har jag en väldigt stark känsla av att det gör detsamma. Avstånd är bara en siffra, ett mindre hinder. Who cares så att säga. Just nu är du bäst helt enkelt.
x
she wouldn't tell me why she's so pissed
Jag vill bara skrika! Skrika i era ansikten hur otroligt frustrerad jag är. Jag vill bara slå in allt jag tycker och tänker så att ni för en gångs skull kanske kan förstå någonting. Men nej. Det kommer inte hända. Jag vet att det inte fungerar så, men just this time skulle jag verkligen vilja släppa alla hämningar och behärskningar och bara släppa ut allt. För fan, finns det något annat sätt att få fram det till era hjärnor? Era små yttepytte hjärnceller som uppenbarligen INTE tar in ett förbannat jävla skit av någonting annat än er själva. Er själva och era stora problem. Som om det vore tillåtet att släppa allt och alla bara för att man fick en fartbula i vägen. I början var jag bara hyfsat besviken över hur ni hanterade allt. Men nu övergick det till att bli förbannad.
Jag vill bara springa iväg. Bara komma bort och springa in i den famn som kan trösta. Jag vill fly bort från den här hemska känslan av att jag inte duger till. Att jag är såpass lätt att kasta bort, ingenting att ha. Det kanske inte framkommer att det är såhär det ligger till. Men tror ni seriöst jag lägger mig hemma och gråter tills jag inte kan andas och sedan gråter lite till? Sätter hela mitt liv på hold bara för att jag har det jobbigt? Nej. Jag pratar bara inte om det. Ni däremot, har tryckt på hold knappen så pass mycket att den har fastnat. Fuck you har jag lust att skrika och sedan bara klippa alla band vi har. Men hur kan jag göra det med någon jag älskar? För det är ju därför det gör så ont som det gör. Jag älskar er, och jag trodde att vi betydde mer än såhär. Att jag betydde mer för er. Tydligen inte.
x
it's getting bad
Jag blir bara så fruktansvärt sårad och besviken på att det ska vara så. Att så länge jag inte hör av mig, så hörs vi inte alls. Så länge jag inte föreslår att vi ska ses, ses vi inte. Ska vi bli så? Något fult och irriterande, bara för att den ena inte orkar längre, ska allt verkligen försvinna? För jag orkar snart inte längre. Men jag saknar dig, ganska mycket när jag känner efter. Att bara prata, att skeda, att inte göra något alls. Att vi kan prata om allt, utan att det är konstigt, trots det förflutna. Men ska det vara såhär?
x
please don't let me hit the ground
Än en gång har jag ingenting att säga. Jag känner för att släppa allt. Men samtidigt som jag vet att det är ganska möjligt, med tanke på att jag måste hålla mig flytande i världen. Annars kommer jag gå under mer fullständigt än vad jag redan håller på att göra. Nu anar jag att det bara är allmänt uttråkning, att jag går omkring i ett liv som egentligen inte leder någonstans, det finns inget som håller mig kvar. Jag måste bara vänta, vänta in min chans att komma bort härifrån. Jag bidar min tid så att säga.
Jag avskyr detta.
x
it's all for nothing
Jag har ingen aning. Det bara är som det är. Vaknade imorse till en grå himmel utanför fönstret. Nu däremot är det strålande sol mot blå himmel. Ungefär som mitt humör. Fast det gick från soligt till mulet. Har en stor klump i halsen hela tiden, och jag har ingen aning om varför. Vill sätta mig ner och gråta för att få ur mig allt. Men samtidigt inte. Men när vågorna av tårna bara sköljer mot ögonlocken är det svårt att svälja bort. Kanske fick dom där mjuka kramarna från igår något i mig att gå sönder. Kanske.
x
