once you slam the door my tears fall to the floor
Jag är mållös. Jag vet inte vad jag ska säga, eller måste jag skrika? Måste jag gestikulera så att vaser välter från sina platser och dörrar smäller in i väggarna? Jag har vänt på situationen i alla tänkbara vinklar, vridit och ställt ifrån. Hur skulle jag kunna få det sagt på ett annat sätt, när jag har sagt det på alla sätt som skulle kunna finnas? När orden tar slut vill jag bara ta tag i mitt hår och dra ut det från rötterna. Bara för att make a point. Jag vill gnissla tänder tills dom är nerslitna, stampa och skrika tills rösten tar slut. Jag vrider upp volymen för att få slippa tänka, hör inget annat än basen i musiken. Vill inte känna annat än kroppen som vibrerar i takt till tonerna.
x
this town kills you when you're young
Du vet inte hur stolt jag är över dig. Jag är din hönsmamma som klappar förtjust i händerna så fort du tar ett stapplande steg mot att lyckas. Det spelar ingen roll hur mycket du ramlar, hur mycket du krockar i dina hinder. Du tar dig alltid framåt på ett eller annat sätt och det är det enda som räknas. Det går inte snabbt, det gör det sällan. Men just det faktum att även när det tar stopp, när vissa sätt inte fungerar längre så hittar du ett annat. Och det är just det som räknas. Att du inte bara ger upp, lägger dig ner och väntar på att tåget ska göra slut på dig. Jag älskar dig, och jag kommer alltid finnas här för dig. Precis som dom där första dagarna när vi bara låg på varsin soffa och åt klementiner till one tree hill. Som när vi åkte buss för första gången. Som när du ringde mig och gormade som du gör att du satt på tunnelbanan. När du sa att du hade skaffat dig ett jobb. Listan går lång och kommer fortsätta längre. Bara du förstår hur bra du är, och hur stark du faktiskt är.
x
the tatoo i gave you on your shoulder said "best before right now"
Min vägg börjar bli fin nu. Jag börjar trivas att sitta här och uggla istället för att bära med mig datorn överallt. Jag kan bara böja upp blicken så ser jag en massa fina minnen. Det gör mig en aning varm i magen, en såndär fuzzygiggly känsla. Den är inte ens halvfull. Många fler minnen får plats. Har bara inte upplevt dom än. Med levande ljus och en tekopp finns det just nu ingen bättre plats. Saknas bara lite pussar i nacken från någon som är på väg mot sängen och gnäller lite över att jag dröjer för länge här. Men det får väl vänta antar jag. Plus att just nu luktar jag inte som en sommaräng direkt, så det kanske är lika bra. Jag får fortsätta ha ett oneway förhållande med alla kärleksscener i varenda film och tvserie jag ser. Och fortsätta nynna på fina melodier.
x
bored of all the talking, you know it didn't change much
Det var något som knäcktes inne i mig. Det är fortfarande av och hur mycket jag än försöker kan jag inte le på riktigt. Jag försöker täcka över med menlösa konversationer och planer. Skratt och hjärtslag som snabbt faller platt mot marken. Kanske inte utåt, då fortsätter skratten att segla uppåt, hjärtslagen likaså. Men innuti, det ingen annan varken får se eller höra, det är där det faller. Det är där inget av det är på riktigt. Där allt jag försöker göra är att spackla över med lera. För det fastnar inte. Sakta men säkert rinner mitt spackel bort och blottar det där trasiga. Och i panik slänger jag på mer spackel, mer lera som till slut ändå bara kommer rinna bort. För vem vill inse att det man har lagat och vårdat så länge kunde gå sönder så lätt? Och att det var just det de gjorde också. Mellan en söt pojkes läppar och handlingar bröts jag mitt itu. Det jag valde att göra, var att inte känna. När det hände vände jag bara mig om och valde att inte se. Men jag om någon vet att det inte fungerar i längden. Inte ens lite. I trapporna på väg mot ett annat ärende kom panikgråten, tårarna hetsades fram och själen krampade. Men lika fort som dörrarna slängts öppna så stänger jag och låser igen. För det är så jag fungerar, det är så jag bearbetar. Allt blir på riktigt när man säger det högt. Om man är tyst om det, kan man alltid hoppas på att det bara är en mardröm.
x
i'm naked, i'm numb, i'm stupid, i'm staying
Jag kan inte skriva. Sitter och glor på skärmen, skriver lite, markerar och börjar om igen. Pratar om en annan värld, hur man kan rymma och bo i varandra. Jag vet inte om jag kommer må oerhört dåligt av det, eller helt tvärtemot, men kanske är det värt ett försök? Nu var jag nära att markera och radera igen. Men jag känner att jag ska klämma ur mig ett inlägg, att verkligen försöka pränta ner något svart på vitt igen. Huvudet är tungt, fylld med saker jag måste få ut, på ett eller annat sätt. Men cementen har stelnat och det går inte att rubba. Ingenting kommer ut. Dags att ta fram hammaren och börja slå.
NU ska jag sluta svamla och gå och värma upp mig.
x
i'm better, i'm done, you're on your own
Det spritter bokstavligt talat i fingrarna. Att vara på g, att göra något med mig själv. Jag har precis kommit hem från det jag älskar mest. Att resa, andas och se en helt ny plats, ett annat liv. Träffa människor som pratar ett annat språk, där man kan prata sitt modersmål och dom tittar på en som om man vore helt sjuk i huvudet för att dom inte förstår. Hur man än vänder och vrider på min, kanske ganska vridna, syn på livet så finner jag mig ändå alltid att trivas när jag är på väg. Om jag så är på väg till jobbet, en fika med en kär vän, eller bara åka till en stadsdel där jag inte satt mina fotavtryck tillräckligt många gånger. Så det är väl därför jag sitter med minst tio stycken flikar med nya jobb som ska sökas. På riktigt den här gången, inget skit som ska hamna i min "skickat" korg. Den här gången ska jag komma iväg, komma bort från startblocket. Igen.
x
you really did leave a hole where my heart should be
Jag kan inte hjälpa mig själv att le. Jag ler tills jag får kramp, sen ler jag lite mer. Och jag borde väl inte bli så glad av det lilla, men jag kan inte hjälpa mig själv. Det blev en bra kväll ikväll. På gott eller ont. Och ja, jag kanske inte borde men jag kommer ändå alltid försöka stjäla en kram eller en stund (eller en puss på kinden) av honom så ofta som jag bara kan. Som ikväll. Och hur kan någon klandra mig, när han ler så fint mot mig varje gång vi ses. Hur ska jag kunna låta bli? Hur?
x
everything looks perfect from far away
Började skriva ett inlägg. Raderade den sista meningen. Fortsatte. Raderade två. Plitade ner lite mer. Raderade allt. Blir irriterad på mig själv. Sitter och dumglor på den blinkande pinnen och det blanka arket. Känner hur sans och vett flyr ljuset och gömmer sig bakom stängda dörrar. Orkar inte bry mig. Drar täcket över huvudet, stoppar kudden i munnen och skriker för allt jag har. Och inte.
x
here we are fighting, hiding the scars
Det är lite bättre. Världen är inte riktigt lika diffus som den var igår.
Nu blev jag länkad en video som en stor bloggare har gjort. Jag visste faktiskt inte ens om att hon existerade i början, och jag klandrar inte mig själv heller. Hon är ointressant, arrogant, självgod och bortskämd. Och det slår mig att man blir som man umgås. Eller så är det bara ett släng av "lika barn leka bäst". Nu förstår ni nog ingenting, och nej, det är antagligen inte meningen. Jag hyser bara agg mot dom som tror sig så mycket bättre än alla andra. Dom som letar minsta lilla fel för att kunna kasta det i ansiktet på dom och känna sig stora, starka, snyggare och bättre. Känna sig överlägsna. Jag vet att alla säger att det anspelar på ett fruktansvärt dåligt självförtroende, men det är sant. Vem behöver göra sådant annars? Dom som öser skit över personer inför andra människor, är det för att dom ska framstå som så mycket bättre? Okej, många snackar skit. Alla snackar skit om någon nångång, men oftast bara för att få ventilera lite. Eller bara för att få vara ärlig. Men när en person inte har något annat att säga än skitskitskitskitskitskit om folk så länge dom inte följer den personens normer i livet, då är den bara tragisk. Nästan så att man kan tycka synd om dom. Nästan. Men helst skrattar man bara åt dom.
Det finns alltid någon som snackar skit om dig. Alltid. Men orkar man bry sig? Nej. Låt dom prata, låt dom försöka bevisa för alla andra hur mycket bättre dom är. När allt dom egentligen gör är att smutsa ner sig själva. Det är ingenting man orkar lägga energi på. Att bry sig om dom mindre människorna. Inte jag i alla fall.
Och nu har jag svamlat klart. Puss.
x
i thought a was a fool for no one. but see baby, i'm a fool for you.
x
your life trips along
Ska sova snart igen. Lika bra. Kanske kan få sova en drömlös natt inatt och vakna utan ett mosigt uppsvullet ansikte.
Igår släppte jag fram det, jag stannade upp för att låta allt jag flyr ifrån få komma ikapp för en sekund eller två. Och jag rasar, mot den kalla nattsvarta asfalten, hårt och skoningslöst. Samma visa varje gång, så öppnar man kranen och låter allt flöda vilt, innan man skruvar igen den hårt igen, bara för att resa sig upp och börja fly än en gång. Jag kommer väl komma mig själv till sans förr eller senare och bara låta det finnas bland skuggorna i mitt inre mest hela tiden. Men just nu, fungerar det här för mig. Frågan om det någonsin kommer sluta fungera för mig.
you got to fight just to make it through
Trött. Det är det jag är, bara sjukligt trött. Vaknade för en timma sen ungefär, så det tycker jag säger ganska mycket. Och jag har inget att säga. Allt sitter fast i huvudet med hubbabubba och hur mycket jag än sliter och drar är det som att orden bara sitter hårdare. Jag orkar inte just nu. Fuck it.
i never dreamed that i'd meet somebody like you
Jag hatar det här. Jag hatar att jag sitter på vippen att börja storböla som ett litet barn bara jag hör hans röst. Det ska inte vara så, jag ska inte sakna den jäveln så mycket som jag gör ibland. Som nu. Det slår mig som en tsunami våg och jag har ingen chans. Jag sveps med och hoppas att landa mjukt. Det är ett och ett halvt år sedan nu, och jag borde verkligen bara ta bort allt. Men det vill jag helst inte. Jag vill ha kvar honom i den lilla vrån som jag aldrig, aldrig kommer städa ur.
and i know pablo that you're lying to me
Well, jag har inte mycket att säga. Har hänt mycket och lite. Ingenting som egentligen spelar någon roll. Börjar bli lite ledsen över att sommaren börjar lida mot sitt slut. Får lite antiklimax över det faktum att jag just nu sitter och pratar med någon som är sådär bubblande kär, och för det faktum att jag inte ens är inärheten. Är lite mer irriterad på mig själv för att jag sitter och längtar efter någon som bor för långt bort för att det ska vara vettigt. Är mer irriterad för att jag inte riktigt fattar varför jag saknar den här personen. Jag tänker helt enkelt lite väl mycket just nu för att det ska vara vettigt. Bara en sådan kväll. Ska däremot ta och slå på lite serier och inte tänka alls. Lite bättre då.
sacrifice yourself and let me have what's left
Jag har suttit lite insöad idag. Igår var det som om en bomb sprängdes i min minnesbank. Mycket av det jag sorterat och vackert stoppat i organiserade lådor revs ohejdat upp och jag sattes mitt i ett inferno av gamla bilder och känslor. Från flera år tillbaka, saker jag trodde att jag faktiskt inte hade upplevt längre. Bara för att minnena hade dammat igen för länge sedan. Men ansiktena tillhör inte samma människor som jag kände då. Det var år sedan vi var små. Vi är fortfarande inte stora, men vi är större. Vi är inte lika naiva längre, världen går inte i endast ljusa nyanser. Dom flesta av oss vet hur det är när livet sviktar under oss, golvet försvinner och när man inte har något att stå på längre. Förhoppningsvis vet man också hur bra livet kan vara. Rosa sidenband lindat runt varenda liten handling och ord. Det formar oss, det karvar oss till något nytt. Så det jag kände igen igår var egentligen bara ansikten. Vad som är bakom vet jag inte längre, om jag ens visste det då.
it's best to pretend
Just idag är jag inte trevlig. Just idag är ett svart moln konstant placerat över mitt huvud. Så, med en hel trave filmer och en halv flaska cola har jag låst in mig i mitt rum. Jag funderar verkligen helt seriöst på att anta erbjudandet och åka till London. För vad har jag här att göra? Stanna inlåst i mitt rum resten av livet? Nej. Jag har ingen att stanna för. Inget jobb, ingen lägenhet som håller mig tillbaka. Bara min egen osäkerhet inför framtiden. Nu ska jag vara en sån där negativ bitterfitta, men jag trivs inte här. Kanske tror, eller mer hoppas, jag på att om jag skulle hitta någon som skulle få det här att verka mer som ett hem än vad det är nu. Men ju mer jag läser in i det tror jag att det är relativt meningslöst. Det är dags att ta sig härifrån. Dags för mig att ge mig av så att säga. Kanske är det min bitterhet som säger det, men.. nej. Jag ska hålla tyst.
(and, i miss you, even if i don't want to and it kinda sucks that you live in another country. there you have it.)
let us never mention this again
Man säger att det mesta som händer, händer för en anledning. Men kan man verkligen tro på det? Folk säger så mycket. Som det där att vänner är ens valda familj. Det tror jag mer på. Men det betyder inte heller att det är smärtsamt att få reda på att dom inte alls passade in så bra som man trodde. Att dom inte alls var som man trodde. Att dom där dåliga sidorna som inte ens kunde komma inärheten av dom bra, nu helt plötsligt skuggar över allt. Varenda ord, varenda handling och impuls. Man försöker, man försöker så hårt att ögonen blöder att se igenom det. Att se det som strålade så fantastiskt. Ibland går det, ibland kommer man tillbaka igen. Ibland inte. Sedan kan det också bara bli så att man glider isär. Den ena kanske glider fortare än den andra, eller så är det så att den ena är kvar, oförstående, medan den andra låter allt rinna genom fingrarna.
I vissa fall är det så hjärtskärande att man bara vill lägga sig ner på golvet och låta tomheten äta upp en. I andra fall så tar man den lilla biten av hjärtat, river ut den snabbt och effektivt och lägger den där man aldrig kan hitta den igen. Det är det lättaste oftast. I alla fall när det gäller mig. Det finns aldrig någon återvändo när man väljer att avsluta en vänskap. Man kan inte ångra sig halvt igenom och vilja försöka igen. Kanske mycket senare, när man är helt olika männiksor från vad man var innan. Då kanske man kan börja bygga på något nytt. Men att mitt i brytandet bli nostalgisk och få kalla fötter fungerar inte. Men man vet att om man funderar på att bryta med någon, så är det antagligen det ända rätta att göra. Varför kommer tanken ens på tal annars? Det är inte så att det är den lätta utvägen, för det är inte enkelt att bryta med någon som stått ens hjärta nära.
i want to tell you this
Är du ledsen?
J 23:52
Jag är trasig.
S 23:52
Jag pusslar ihop dig.
we can talk about stickers, do you like stickers?
Ibland, som nu, gör jag saker jag verkligen inte borde. Jag pratar om saker, med någon, jag egentligen borde släcka lyset på. Mest för att det är fel. Men vem säger att fel inte är rätt? Eller bara allmänt lockande ibland. Men ibland kan det faktiskt bara vara så rätt som fel kan bli. Om ni förstår vad jag menar. Och jag är fel, hela jag. Jag är alltid fel. Kanske inte för alla andra, men för mig. Jag brukar fråga mig själv hur jag ska kunna hitta något, eller någon, som är rätt för mig när det är som det är. Varför dras jag till folk som jag aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, skulle kunna få det att fungera med? Eller till dom jag helt enkelt bara inte kan få. Jag dras till dom självdestruktiva förhållandena. Bara för att känna att jag lever? Det är sant. Jag vill känna att jag lever. Verkligen känna det i varenda liten por, ådra och nerv. Jag vill inte leva i något där allt bara blossar upp en gång och aldrig mer. Att det sedan flyter på som en liten bäck utan minsta hinder eller skarp sväng. Eller betyder det bara att jag är en masochist? Kanske. Allt jag vet är att när jag väl är nöjd med livet, när jag väl blir det, så håller det sig inte länge. Max några dagar i sträck. Sedan kickar något in, oftast bara en gnagande känsla. En känsla av att jag kan göra något annat. Att jag borde göra något annat.
that leaves me two days
Svart hål. Musikstil från förr. In love all over. I vad? I ingenting. Soulmate. Han är på andra sidan jordklotet. Varför får någonting man inte måste leta efter? Allt trillar inte ner i knät på en. Svarta naglar. Svarta tår. Ingenting är som det verkar. Är det någonsin? Aldrig för mig i alla fall. Kan inte andas för kläder smiter för hårt. Vill man vara fin får man lida pin. Att andas är överskattat ändå. Varför envisas jag annars? Blodrött mot snövitt. Precis som i sagan. Man ska synas. Man ska höras. Men bara ibland. Ibland är det bara bäst att hålla igen truten. Kläder i högar på golvet. Det verkar inte spela någon roll hur många gånger jag faktiskt städar. Ordning i kaoset. Oreda i redan. Kär i någon som inte finns. Eller finns han? Även om så har jag ingen chans. Surt. Livet är surt. Man får aldrig det man vill ha och man får vänta alldeles för länge på att få reda på det. Sunt förnuft finns inte. Vem vill inte leva i en dröm? Who am I to dream? Dreams are for fools. They let you down.
