a neverending story

Ibland förstår jag ingenting. Verkligen ingenting. Kalla mig korkad, för det är väl så det är, men just nu är det inte som det skulle vart. Kanske gör det mig inget, kanske var det inte mitt val att göra, så jag finner mig i valet någon annan gjort åt mig. Vilket i sig kanske menar på att jag inte var beredd att stå där med slagträt och slåss för sakens skull heller. Nej, för nu står jag här och ser bara på när allt som fanns bara försvinner in i käftarna på det Stora svarta hålet. För när jag säger att det inte var mitt val, kanske jag samtidigt säger att det är bäst att det blev som det blev. Att det fick sig ett slut.

Jag är alltid, alltid, där för att kämpa tills min hals är sårig och mina händer svarta av blod när jag känner att det faktiskt finns något att rädda i situationen. Men varför såra sig själv, för att inte tala om andra, så gruvligt när det inte finns minsta chans att man kan lappas ihop igen? Där saknas logiken. Logik finns inte i mycket längre, men när den inte ens vart där, då vet man vad man ska göra. Se ordentligt, en sista gång på vad det är du faktiskt tänker lämna. Och om du då inte hittar något värt att kämpa för, släpp en tår, vänd ryggen åt det och gå utan att se dig om.

Jag har ingenting att ge just nu.

Bara sådär på tal om inget... Ibland när tankarna tillåts drifta iväg på jobbet märker jag hur jag inte ser åt någon på samma sätt. Tre månader har gått. Inte ett ord. Från någon part. Och det är bäst så. Men, det hindrar mig inte från att tänka på honom. Tryggt att luta sig mot den tanken. För det kommer aldrig, och kunde aldrig, bli mer. Jag och mina idiotiska val.

Okej, fick sådär läskigt ont i magen precis. Precis som igår natt. Uh. Kom hem tidigt idag, satt en sväng på ankan för att fira Amanda och Moa som fyllde 40 idag. Men eftersom att alla var sådär måndags sega så blev det hemgång med sista tunnelbanan. Och eftersom att jag sitter här med en ansiktsmask (mitt i natten, don't ask why), så ska jag pränta ner i skrift hur mina känslor är kring.. ja allt.

Jag håller på att gå sönder. Eller självdö. Take your pick. Jag har ingenting som håller mig tillbaka just nu, inget boende, inget fast jobb (som räknas) och ingen pojkvän. Det är nu jag ska ta chansen och se vad jag klarar av egentligen. Klarar jag av att bygga mig ett liv i en annan stad själv? För om inte, hur ska jag klara av det på en helt annan kontinent? Jag vill inte sitta här och glo, nöja mig med det som finns och inte se mer. Jag vill bara inte, jag kan inte. Jag vänder på mitt dygn, utan att ens försöka vända tillbaka det. Jag har ingen motivation att ta mig upp på mina lediga dagar och göra något. Inte så att någon pushar på heller. Min familj är dom som får upp mig. Eller min far kanske rättare sagt. Det är även min familj som står bakom mig och stöttar mig i valet jag har gjort. Och är det inte så att vänner finns kvar? Eller lämnar dom mig, bara för att jag lämnar stan? Och om det nu är så, vad var dom för vänner från första början? Jag har inget att förlora på det här valet, ingenting alls.

Okej, illamående. Jag har förlorat mig alldeles för mycket i mina böcker, för mycket för att det ska vara bra antar jag. Det var länge sedan jag sträckläste på samma sätt som jag gör nu, och jag anar att jag inte kommer kunna sluta göra det denna gång tills alla fem böcker är utlästa. Den första plöjde jag igår, hela boken då. Var klar runt halv sju då jag hörde pappas alarm sätta igång. Drömde om allt jag läst om, fast med mer bekanta ansikten. Och så fort jag gnuggat sömnen någorlunda ur ögonen när jag vaknade igen hade jag den andra boken i knät och uppslagen redo att plöjas den med. Kan detta räknas som sjukdom? För jag kan ana, nu när det sticker i närheten av hjärtrakten, att jag har tröttnat på att bara vara här. Jag har börjat längta efter något mer. Men om det är den okontrollerade kärleken till någon, att ha något meningsfullt att fylla dagarna med, att hoppa ur sängen tidigt varje morgon bara för att vilja ta vara på varenda minut av varje dag, vet jag inte. I just detta nu skriver jag ännu ett mail till min moster. Jag ska ta tag i detta, jag ska hitta något att fylla mitt icke entuastiska huvud med. För minsta lilla irriterar mig, det behövs inte mycket för att jag ska hamna på fel humör. Men även om jag oftast mår dåligt för att jag blir så grinig och verkligen försöker att dölja det, så är det de faktumet att det fortfarande finns där som irriterar mig ännu mer. Och jag ber om ursäkt för det, det gör jag verkligen, det är inte erat fel. Det är jag som hamnat fel i min egen värld, det är jag som inte längre passar in i det jag skapat för mig själv. Eller som skapades för att jag inte riktig gav min fulla uppmärksamhet till vad som hände runtomkring mig. Kanske var det så att jag njöt för mycket av småsakerna som jag trivdes med, eller var det så att jag skapade små dramascener omkring mig, bara för att få något att hända? 
Det här börjar bli ett sjujävla långt inlägg. Jag borde bryta ner allt jag tänker i olika, kortare, fragment.

Kommer du ihåg när du ringde mig i tid och otid, bara för att sitta tyst och spela på din gitarr? Ibland lät du mig gissa, ibland ville jag bara lyssna. Minns du när vi träffades för första gången, där på torget mitt i natten? Du var full, jag blev kär. Kär i någon som jag inte visste något om. Nu år senare vet jag fortfarande inte om jag var kär eller inte. Det ända jag vet, är att du sitter, sen den sommarnatten så sitter du i mig. Och allt jag vill i vissa stunder då jag känner mig som värst, är att ligga intill, lyssna på att du finns och bara finnas med dig.

Kings of Leon - Revelry är vad som räddar min tankegång just nu. Jag vill bara falla ner i sängen och sluta tänka, men jag kan inte ligga ner. Det får mig att må illa. Rastlösheten tar kål på mig, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det som kliade så fruktansvärt i fingrarna vann, och nu vill jag bara krypa ner i min portmonä och knäppa låset om mig. Samtidigt som all den här känslan av hopplöshet och oförmåga kommer från det. Inte just det man kan tro, utan från så mycket annat. Det bildade ett stort nystan av lim som satte sig i hjärtat av mig. Tröttheten min kropp utsänder hindrar mig från att kuta ett varv runt bromma. 

Just nu är jag bara så jävla trött. Och inte för att jag gick upp klockan sex imorse för en kurs där vi ändå fick vänta och sedan knallat på stan tills klockan blev halv sex. Jag är bara så jävla trött. Trött på att när man tror att allt har hamnat på rätt köl så drar det åt helvete igen, för då bevisar personer hur fel man har. Och jag hatar min situation jag sitter i. Inbetween allt! Mitt tålamod är åt helvete, tydligen inte bara i väntan på en fungerande telefon. Jag vill veta nu, hur jag ska veta vart jag ska gå. Ska jag stå här och stampa tills jag tappar huvudet i diket? Samtidigt som jag vet.. att jag måste ta det lite lungt. Låta svaret komma av sig självt. Men ni anar inte hur det kliar i fingrarna, ända från tårna kliar det, att skriva en rad eller två på min icke fungerande telefon.

Idag träffade jag Sara. Min absolut bästa vän under högstadiet. Jag tror hon räddade mig då, för utan henne hade jag gått under i mig själv. Jag höll på att vända mig innåt så mycket att jag aldrig skulle hitta ut igen. Men så kom hon, och hon visade att det finns något mer än ingenting. I tre år satt vi som snö i en blöt lovikavante. Den innebörden hon fick på mig och mitt liv kan jag nog aldrig greppa riktigt ordentligt. Nu, med två tre år utan varandra, känns allt exakt lika bra som förut. Med oss. (Nu blev det blödigt, men vafan. Det får bli så ibland. HÖH)

Nu har det snart gått 48 timmar. När det slår 24a timmars strecket sitter inte känslan kvar lika hårt längre. Minnena är inte lika färska. Allt känns inte lika mycket. Så nu, efter dubbelt så lång tid, kanske jag kan börja få lite utlopp. Fast jag vill fortfarande inte prata om vad som hände. Allt är en röra, speciellt i mig. Min kropp reagerar helt fel på det, som vanligt. Jag vet inte vad jag ska tänka, för helt plötsligt, vad jag än tänker på, så spelas det upp små klipp. Klipp jag inte kan stänga om. Klipp jag inte kan stänga av. Sen försvinner dom, för att komma tillbaka lite plötsligt som första gången.
Jag ville förstöra. Jag ville ta sönder allt som var fel. Helst av allt ville jag nog ta sönder mig själv. När jag vaknade på morgonen dagen efter ville jag falla ner i ett svart hål. Istället stirrade jag mig blind på dimman utanför fönstret, tills jag inte kunde ta något längre, drog täcker över huvudet och försvann i sömn ett litet tag till. Resten av dagen vet jag knappt hur jag ska förklara. I början tog jag min sista sursparade energi och tryckte bort allt. I tanke till sällskapet, vilket nog blev ganska mycket plus minus noll med tanke på att jag blev helt tom i huvudet istället. Efter det, kunde jag inte hålla tillbaka något. Jag fick panik. Flydde. Jag tror jag flyr fortfarande. Jag vet inte riktigt vad jag springer ifrån, men jag vet att när det väl hinner ikapp mig kommer det äta upp mig. Det svider redan nu.

Ett problem. Jag vet inte hur saker och ting står till, hur jag känner. Jag kan ana, men jag vill inte ha det så. För jag vet att det kommer sluta med att det är jag som blir trampad på. Jag ska alltid envisas med att vilja ha det jag så uppenbart inte kan få. Med flit? Kanske. Kanske ligger det i mitt undermedvetna att sikta in mig på att inte kunna få allt man vill ha. Så att jag inte blir besviken i slutändan. Bra, jag lägger krokben för mig själv. Sedan passar jag på att sparka på mig när jag ligger ner.

Hur kan jag kunna begära någon som förstår mig utan och innan, när jag själv knappt vet vem jag är?

Att det ska vara så jävla svårt. Jag har mina egenheter, verkar framförallt visa sin fula nuna när det gäller killar. Pojkar. Män. Vad fan man nu ska kalla dom. Och jag? Nej jag blir bara så otroligt frustrerad. Blandat med pirr i magen och ångest. Varför kunde jag inte stanna i det stadiet där jag bara var allmänt ointresserad i att vara intresserad? Men jag antar att jag inte har sådan tur. Har jag väl aldrig. Åt helvete med att tänka sönder saker. Åt helvete med att tänka överhuvudtaget.

Ibland slår det mig så hårt att jag knappt vet vad det är som slagit mig. Som nu. Det är när jag hittar saker som är dina. Lyssnar på låtar som var då. Lyssnar på oss. Som nu när jag gråter så att jag inte kan andas. Jag sitter på en hög av mina egna kläder och känner hur dropparna landar på mitt knä och rinner hela vägen ner till min häl. Och sekunden då jag tror att det inte kommer mer, då krampar hjärtat ihop sig som om det kommer implodera i vilken sekund som helst. Det är nu det slår som hårdast. Nu när det känns som om jag håller på att förlora dig. Du kommer aldrig förlora mig.

Omvänt dygn är bara förnamnet. Nu dock har jag så pass ont i både mage och huvud att sängen kommer bli en frigörare.
Annars tänker jag för mycket igen, som vanligt. Men det är svårt att inte göra det i vissa fall. Livet rullar på som det ska, ovanligt bra till och med. Men som sagt, vissa saker kommer aldrig få mig att sluta fundera. Som människor. Hur vissa kan.. vara så otroligt vidriga och äckliga. Jag tänker tillbaka på vänner som har kommit och gått, hur jag trodde att vissa skulle stanna för alltid. Tills dom vände bort den fina, underbara sidan man hade lärt känna. Vad gör man då när allt man trodde om en person visade sig vara fel? Jag säger inte att alla är så här. Inte heller att även om man visar upp en sån här sida ibland, inte har en annan, en bättre, som faktiskt är på riktigt. Men tjejer i generalitet, är vidriga varelser. Det är vi som på något eget sätt går bakom ryggen, baktalar, lägger krokben men samtidigt ler och säger hej gumman. Man får välja noga vilka man släpper så pass tätt inpå att dom kan förstöra en. Eller allt man trodde på.

(Nu är jag så otroligt pessimistisk. Och det här är saker jag står för, samtidigt som jag inte alltid basunerar ut det. Just nu har jag en liten dålig minut, kramp i magen och allmänt trött och grinig. Det är ett oorganiserat inlägg, men det kanske kommer ett bättre sen. Kanske. Gonatt på er.)

Måste bara säga, jag älskar våra bra stunder. Vart jag än kommer att stå, när, hur och varför spelar ingen roll. Du kommer alltid finnas med mig. I mig.

Jag har inte mycket att säga. Inget alls för att vara helt ärlig. Jag är tom innuti. Värken kommer och går, men egentligen vet jag inte ens vart det gör ont. Ingenting är som det ska, ingenting är som det borde. Utåt sett är det helt tvärt om, allt ser ut att vara iordning. Rätta till dina drag så är det ingen som ser någon skillnad. Innåt sett är det kaos. Lindrigt beskrivet. Men det är bara oreda, allt är tyst och tomt.

Hemma. Känner mig helt slut. Början av jobbet var en pärs, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Hoppades med alla fibrer i min lilla kropp att jag skulle halka och slå mig, men icke. När jag faktiskt höll på att halka tog mina förbaskade reflexer över och jag överlevde. Men kvällen gick förbi ovanligt smärtfritt. Samtalet från jobbet ner i tunnelbanan gjorde inte mitt huvud mycket klarare. Nu är jag fucked up och känner mest för att gå och dö under täcket hela helgen. Eller längre till och med.