nu kan du få mig så lätt
Och nu har dom åkt.. Usch. Det känns hemskt i magen. Dessutom har helgens tider slitit på min lilla kropp något fruktansvärt. Natten till fredagen blev det inte mycket sömn. Inte blev det mycket sömn natten till lördag heller, sedan upp alldeles för tidigt för att jobba. Ut och dansa till göteborsmusik efter jobbet intill småtimmarna innan man trillade i sängen för att jobba ännu mer på söndagen. Sen inte göra någonting på söndagen. Bara prata hela natten med min Emma. Om allt och inget, det jobbiga framförallt.
Men även om helgen har tärt på mig har den vart värd varenda minut. Det har funnits dom höjdpunkterna jag knappt har kunnat ta på, för dom har vibrerat av lycka och förhoppningar. Som jag kanske egentligen bara borde förtrycka och förtränga.
Nu ska jag gå och dö lite. Ni får ursäkta mig.
are you trying to kill yourself?
i thought i knew you so well
Ibland känner jag inte mig själv. Jag går, skrattar, pratar och går i mina rutiner. Men jag går bara på automatik. Som idag. Idag har jag i det stora hela vart avdomnad. Jag kommer knappt ihåg vad jag sagt. Eller gjort. Nu i efterhand är det som om hela dagen inte spelat någon roll. Jag fattade inte att idag var en sån dag förns jag åkte dit. Jag fick frågan om jag var trött. Jo, jag har vart trött de senaste åren. På det. På allt. På mig själv. Inte konstigt att jag reagerar som jag gör ibland. Jag är inte mig själv. Vid tillfällen som dessa så är det som om jag går i ide inne i mitt huvud. I någon mörk vrå smälter jag ihop med det resterande. Bara för att få vila lite. En sekund eller två, jag lovar, jag kommer fram snart igen.
i found i'm scared to know
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt. Förvirringen i mitt huvud slår sig blodig mot mitt skallben. Ingen har svar åt mig heller. Jag får helt enkelt forma mina egna. Se till att allt stannar i mitt huvud, där det hör hemma. Kanske önskar att jag inte sagt något om det från första början, inte blåst upp det. För det är vad det är just nu. Uppblåst. Bättre om jag bara tar dagarna som dom kommer. Som jag gjorde innan.
till pest från kolera. med kärlek.
Ibland så tror jag bara att du inte förstår. Att du inte förstår hur svårt allt faktiskt är för mig. Det är svårt att acceptera att vi inte fungerar tillsammans. Det är svårt att behöva gå sönder inombords varenda gång jag ser dig. Att ha dig nära är som att titta in i en tidsmaskin. För ett ögonblick eller två är vi tillbaka till då. Men som du själv sa, tidsmaskingen i zinken fungerar inte. Antagligen ingen annan heller. Det är tungt att gå vidare själv, men samtidigt, om man inte gör det, vad blir man då? Ska vi stå här och trampa ner varandra tills vi inte finns kvar?
Ibland går ingenting att hålla tillbaka. Det är som att allt bara vill explodera och implodera samtidigt. När tårarna väl kommer är det som om dom försöker komma ut ur varenda por i ansiktet, som om allt inte får plats i tårkanalerna. Jag kan inte andas, för lungorna knyter sig själva för att försöka få luft. Samtidigt som mitt hjärta försöker plocka ihop bitarna som än en gång trillade ur.
this is oh, so wrong
... I just don't know where my head's at
i know that this won't stop
Inget är som det är, inget är som det borde. Jag har bara kaos i kroppen varje dag. Nu är jag trött. Imorgon har jag tänkt att göra ingenting. Mina planer för dagen blev uppskjutna, så därför ska jag bara vara.
Jag försöker göra det som är bäst, det som gör att man överlever. Bara för det betyder det inte att det är lätt. Jag håller på att gå i bitar för varenda steg jag tar. Ju mer jag måste kämpa för att faktiskt inte dö helt och håller innombords desto mer tappar jag konceptet av vad jag egentligen gör.
Ibland är det bara lättare av att inte tänka alls. Jag blir nästan rädd för mig själv när jag kommer på mig med att sitta och glo. Men huvudet är absolut helt blankt. Har det gått så långt, eller är det bara tillfälligt? Mina höjdpunkter om dagarna är lätta. Emmas fina sms om ingenting t.ex. Snart kommer dom hit. Det ska bli så bra att jag inte kan sluta längta rumpan av mig. Puss på det.
i wanna kill myself just to kill the pain
Det bara brister, lite närsomhelst. Idag blev det vattenverk hela dagen. Som om jag hade sprungit läck. Försökte klämma ur mig allt innan lunchen var över. Men så frågar någon hur det är, och så brister den där lilla spärren man lyckats sätta upp. Så visst. Sen var det försent, det gick inte att hålla tillbaka. Hålla tillbaka vad undrar ni kanske? Jag svarar: Allt.
Men tack för att du försökte muntra upp mig med svammel om skit och dumma skämt. Tack för att du inte sa något alls utan bara höll i mig.
Allt är kaos. Allt finns inte. Det är jobbigt nu. Det är jobbigt att hantera allt som finns i maggropen. Huvudet har jag inte vågat ta mig till än, vågar inte gräva, sortera och rensa. Men jag måste ju snart. Allt rinner över. Tränger ur alla porer jag har, även dom jag inte har. Bara för att det blir lite för fullt ibland.
there's a riot inside me breaking out
Hade nyss en släng av panik. Insåg att jag inte hade mina bussbiljetter där dom var när jag sist minns att jag hade dom. letade igenom väldigt många tänkbara ställen, men icke. Hittade en mystisk påse som har stått här ett tag, S lämnade den här minns jag. En påse i en påse. Jag borde anat vad som låg i den och tagit upp det för länge sen. Men det har undgått mitt huvud. Inte bara mitt, med tanke på att herrn tydligen glömt bort att dom fanns? Hur som haver, nu är jag lite snurrig efter att ha kastat ut svettiga (fortfarande?!) mögliga träningskläder med tillbehör.
Föressten, biljetterna är hittade och jag andas igen.
alive with glory of love
Jag har precis gnuggat sömnen ur ögonen. Det doftar sommar genom min öppna balkongdörr. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Funderar på att dra på mig någon trasa, gå ut och lägga mig för mig själv i solen. Kanske skulle det vara bra för mig. Eller? Jag vill egentligen inte.
Jag vill prata, skratta, skapa sådana band som man naivt tänker aldrig ska brytas. För att det är sommar nu. Möjligheternas årstid, allt kan hända. Men visst, att allt kan hända behöver inte betyda något bra heller. Men tanken känns bra, på något sätt.
Om mindre än en vecka tar jag studenten. Officielt stor flicka? Jag vet inte hur jag känner inför det än. Jag är bara så trött. Ska jag skratta eller gråta vid tanken, tanken som man ändå har kunnat luta sig tillbaka mot i alla dessa år nu. Att man alltid har haft något att komma tillbaka till när sommaren varit slut, alltid har haft dom där människorna där när man återvänder från sommarens bravader. Nu, är pappret blankt. Man har inga övningsmeningar att öva lite på innan man skriver fritt. Nu får man forma sin egen historia, mest hur man vill. Och jo, det skrämmer mig en aning. Såklart.
Nu har jag svamlat klart.. för nu. Ska som sagt gå ut i solen istället. Puss.
fan ta mig
Ibland blir jag bara så arg, hopplöst besviken och irriterad. Att allt kan svänga tvärt ner på mindre än en sekund, och att jag inte vet vart jag ska ta vägen när jag väl är där. Samtidigt som jag förbannar mitt eget sinne, skäms jag för mycket för att bara smälla mig på kinderna och ta mig samman. Eller så är det så enkelt att jag bara inte har något kvar till det. Ingen kraft, motivation eller vilja.
Det finns så mycket jag lättvindligt skulle kunna kasta ut genom fönstret utan att tänka två gånger. Det skrämmer mig, samtidigt som jag inte kunde bry mig mer än nämnvärt. Just det att det skrämmer mig, involverar mycket att jag blir lite rädd för mig själv när det händer. Jag kan spotta och trampa på saker och ting, bara för att jag är rädd att det ska hända mig själv. Jag har blivit så fruktansvärt rädd för att bli sårad.
Men samtidigt har jag aldrig känt så här. Jag är så handlöst fallen.
life was telling me a joke
Jag suger så stenhårt. Nära vänskaper är inget jag har någon bättre erfarenhet av, det är alltid jag som blivit lämnad, stampad och spottad på. Kanske har det gjort mig så bitter, att varje gång jag faktiskt hittar den där lilla extra, så bara för säkerhetsskull ställer jag mig med ena foten i dörren. Tänjer på gränserna, bara för att se. Bara för att vara beredd, att inte bli den som blir lämnad ensam. Igen. Jag tänker egentligen inte på det, det har blivit en ren reflex. Mest för att skydda mig själv. Men hur kan jag skydda mig själv när jag skjuter bort det som betyder mest? Jag är inte logisk, bara rädd.
Men det slog mig så hårt att jag nästan föll omkull, att jag är helt totalt skräckslagen för att inte ha dig nära. Blotta tanken på att du skulle försvinna, som dom andra, får ångesten att överta hela mig. Du är den som alltid har förstått, från den sekunden vi började prata. Vi fick det där lite speciella med detsamma, och samtidigt som jag kände att du aldrig någonsin skulle göra något för att såra mig, ställde jag foten där i dörren. Du var den första som åkte upp i mina tankar när allt sköljde över mig hos min mor. Jag kunde knappt andas eller prata, ändå ville jag bara ringa till dig. Bara få höra din röst, veta att du fanns där, även om det var alldeles för långt borta.
Jag älskar dig. Jag gör verkligen. Och på något sätt har jag aldrig menat det mer heller. Det här är saker som jag har så svårt att få ur mig ibland. Också förlåt, för att jag klantar till allt ibland.
när allt kommer ikapp
En helvetes natt har det vart.
Det faktum att det slår till mig gör mig ingenting alls.. inte så länge det inte slår till dig. Vilket det gjorde den här gången. Det ska inte hända igen. Det får inte hända igen. Jag hatar att se dig så, det vrider till hela min insida tills jag inte kan andas.
x
det är du
Mina tankar dog. Dom blev ihjälklämda när alla skulle ut på en och samma gång. Tomheten susar innuti mig, jag vet inte vad jag ska ta allt som. Min värld går i svart och vitt, någon gråshaskig ton mittemellan. Mitt sinne är inte vad det brukade, mina fingrar kan inte skriva som dom kunde innan. Paniken börjar tränga ur mina porer, snart drunknar jag. Tafatt försöker jag fly. Jag vet bara inte vart. Jag vet inte vart jag kan stanna, vart jag kan andas igen. Vart jag kan känna mig trygg.
Allt jag vet, är att du är den som får allt det här att försvinna. När jag kryper in under din hud, fylls jag av något som var min värld att gå i regnbågens färger.
Det är du som räddar mig undan mitt mörker.
x
.
